Anton: Hoppet som motkultur

Det finns några klassiska sätt (jag är medveten om att det är en grov förenkling) att angripa de texter i Bibeln som behandlar framtiden/domen/uppståndelsen: antingen genom att släppa sitt engagemang för skapelsen och människors fysiska behov och helt inrikta sig på att frälsa människors själar, eller så söker man sig till en liten grupp rättroende som tillsammans inväntar Herrens Dag i någon hydda avskiljd från ”världen” (läs: sekt) alternativt drabbas man av panik och gör allt man kan för att inte synda i rädsla för att då bli ”lämnad kvar”. Är dessa vägar desamma som Bibeln presenterar? Inte direkt: vi har vårt missionsuppdrag, vi ska vara beredda på Herrens Dag (”var redo” återkommer ofta i NT) och vi ska sträva efter att följa Jesu bud och leva rätt, men plockar man isär delarna tappar man ju själva helheten: Jesus har räddat oss, så därför kan vi leva enligt hans bud och med glädje se fram emot den dag då vi får mötas ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12).

Det Hopp som Bibeln talar om kallar oss inte in i en passiv väntan, eller en världsfrånvändhet som får oss att strunta i skapelsen och endast se evangeliet som en gräddfil för människan upp/bort till himlen. Tvärtom talar Skriften om att förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15) och ”att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:21). Hoppet gäller skapelsen, alltså ALLT på jorden, inte bara ”själarnas frälsning”.

Det är påfallande tydligt hur de eskatologiska texterna är så fyllda med uppmaningar till ett aktivt, tjänande och kärleksfullt liv, fjärran ifrån ett förandligat tillstånd avskärmat från världen:

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Pet 4:7-10)

Vårt hopp om uppståndelsen och Guds slutliga seger manar oss att leva i Jesu efterföljelse och ger evighetsperspektiv på ägodelar, materiell trygghet och annat som lätt passiviserar oss. Därför blir det himmelska hoppet en kraftkälla för alla de som längtar efter ett fördjupat lärjungaskap här och nu och inte bara ”a pie in the sky when you die”. Och inte minst en källa till glädje: ondskan har inte sista ordet, döden är övervunnen. Det är inte för inte som kristna i förföljelsetider skattat Uppenbarelseboken högt!

”Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.” (1 Kor 15:55-57)

Är evighetsperspektivet viktigt för dig i ditt lärjungaskap? Talar kyrkan för mycket eller för lite om det himmelska hoppet idag? Dela gärna med dig/kritisera/korrigera!

Annonser

8 kommentarer

  1. Jag skrev en text om detta för ett tag sen (finns på http://www.grenholm.net/micael_4kommer.html):

    Ett genom gående tema i Nya Testamentet är att tiden är knapp, att Jesus kommer tillbaka snart och att vi ska vara beredda på Hans återkomst. Det är dock viktigt att poängtera att detta inte var en uppmaning till att kristna ska gå omkring stirrandes upp i luften och bara vänta. Tessalonikerbreven kritiserar ganska strängt en sådan missuppfattning. Nej, det är en uppmaning till att jobba än hårdare för Gudsrikets utbredning. Talet om Jesu snara återkomst ska absolut inte tolkas som att vi inte ska arbeta för en bättre värld eftersom den ändå kommer att gå under snart, än mindre att vi ska göra den sämre för att Jesu återkomst ska komma snabbare (då har man verkligen fått något om bakfoten).

    Talet om Jesu snara återkomst ska ses ur ljuset av att vi har en tendens att skjuta upp arbetet för Guds rike på många olika sätt. Vi tänker ”det kan jag göra om några år” eller ”man har hela livet på sig”. Medge att om vi visste att Jesus skulle komma tillbaka om en vecka så skulle vi förändra våra liv radikalt. Somliga skulle sälja allt de ägde, somliga skulle berätta om sin tro för alla de mötte, somliga skulle åka ut i farliga områden för att sprida Evangeliet där det bäst behövs… nu vet inte ens Jesus själv den exakta timmen för sin återkomst, men Han säger att vi kommer att märka när tiden närmar sig. Och i en värld där kärnvapnen blir fler och fler, där krigen aldrig tycks ta slut, där det försämrade klimatet dödar och förstör och där det fortfarande, efter 6000 års civilisation, finns människor som svälter bör vi inte bli förvånade om Jesus kommer om en vecka.

    Så se till att leva det radikala liv som kommer när vi inser att den sista dagen snart är här. Att vara vaksam (Matt 25:13) innebär inte att hänga med i nyheterna om när ett tredje världskrig bryter ut eller att ha stenkoll på vad som händer i Israel. Det innebär att sätta sin tro i handling och ge vidare som gåva det man har fått som gåva av Gud (för oljan i liknelsen i Matt 25:1-13 symboliserar knappast nyheter utan snarare gärningar som håller tron brinnande). Att vara vaksam handlar om att aldrig ge upp i arbetet med att missionera (Matt 25:14-30) och att visa barmhärtighet och ta hand om de fattiga och förtryckta, dem som Jesus identifierade sig med (Matt 25:31-46). Att vara vaksam innebär att ha ett bra svar när Jesus frågar en: ”Jag var hungrig – gav du mig mat? Jag satt i fängelse – besökte du mig?” varje gång vaksamhet nämns hör det samman med att ha en tro som sätts i gärningar, att inte vara en namnkristen utan en aktiv lärjunge som visar på Guds kärlek med kärleksfulla gärningar.

    Dock kan detta vändas till att man inte vill att Jesus snart ska komma tillbaka, eftersom man ännu inte hunnit göra dessa goda gärningar. ”Inte kan Jesus komma tillbaka nu, jag måste ju åka ut på missionsresa, utbilda mig till pastor, arbeta inom kyrkan ett par år…” Vi glömmer då att det inte är vi som gör goda gärningar, utan Gud genom oss. Det handlar inte om att vi av oss själva gör goda gärningar för att briljera med dem för Jesus när Han kommer tillbaka, utan det är Han som lever i oss och verkar i oss. Om Han väljer att komma tillbaka så gör Han det, om Han väljer att arbeta genom oss ett tag till så gör Han det. Därför kan vi med frimodighet brista ut ”Vår Herre, kom!” och förbereda Hans ankomst med att i Hans kraft visa på hur god Han är och hur underbart det kommer att bli när Han kommer tillbaka. Att längta efter Jesu återkomst är inte att försöka fly bort från den värld som är – det är att törsta efter Himlen så mycket att man inte kan hjälpa annat än att börja leva ut Himmelrikets natur här och nu.

  2. Bra text! Hoppet är för mig helt nödvädigt för att orka med nuet. En dag blir det fred, blir djuren fria, utrotas fattigdomen, det är värt att vänta på och börja arbeta för redan nu. Särskillt om man tror att ”himlen” i själva verket är jorden, fast radikalt förändrad, förbättrad och förnyad av Jesus slutgiltiga revolution. Eftersom vi inte ska flyga iväg till någon annan plats, utan vara kvar här på jorden (har precist läst Wright – ”Surprised by Hope” som rekomenderas i ämnet), kan vi ju börja jobba och göra oss hemmastadda i det nya riket redan nu.

  3. micael: tack för din text! vi verkar tänka i samma banor men alltid gött med kompletteringar.

    alfmarkus: får kolla upp den där boken! jag tycker det är lite tvetydigt när Bibeln talar om dessa ting…dels ”en ny himmel oh en ny jord”, de gamla är borta osv, dels det nya Jerusalem som sänks ner till den befintliga(?) jorden…utveckla gärna hur du tolkar dessa passager!

  4. Anton: Tänker (med Wright i ryggen) att jorden förvandlas så mäktigt genom revloutionen att den blir helt ny, även om det är samma jord. Det är det som händer när Jerusalem sänks ner; att Guds rike blir rådande på den här jorden och våra nationsstater och regeringar och marknader och massmedia osv inte längre har någon makt. Himlen landar på jorden, så att den blir som ny.

  5. även om jag också lutar mot Wrights tolkning så är det ingen lätt fråga – enligt vissa bibelställen ser det verkligen ut som att vår nuvarande jord ska förtäras och en ny jord skapas (se petrusbrev) samtidigt kan man ju som Wright tolka det som en omvandling mer än ett förintade- nyskapande.

  6. Jag tror att oavsett om den här jorden förstörs eller förnyas så, även om jag tror på det förra (att den förstörs), är det absolut inget argument för att förstöra den ännu mer. Vi människor kan visserligen aldrig skapa en perfekt värld av oss själva, men om vi kämpar i Guds kraft kan vi se glimtar av himlen redan här och nu.

  7. håller med dig micael

  8. Jag tror att kyrkan i Sverige idag har varit dålig på att prata om det kommande himmelriket men att trenden verkar vända. Vad vi sjunger och talar om börjar kanske närma sig de frågorna.

    Varför vet jag inte men det är tydligt att kristna under senare 1900-talet och tidiga 2000-talet inte haft ett perspektiv utanför nuet. Vi ska ändra på saker nu, det ska bli bättre nu och det som görs nu gills. Både inom liberala och mer konservativa kretsar så har jag upplevt att det iaf beror på en frustration för man jämnfört med det profitvinnande koncepten som uppfyller jorden. Om sen valutan varit pengar, själar eller mättade magar varierar ju från fall till fall.

    För övrigt tycker jag det Micael skrev var bra.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s