Anton: Hoppet som motkultur

Det finns några klassiska sätt (jag är medveten om att det är en grov förenkling) att angripa de texter i Bibeln som behandlar framtiden/domen/uppståndelsen: antingen genom att släppa sitt engagemang för skapelsen och människors fysiska behov och helt inrikta sig på att frälsa människors själar, eller så söker man sig till en liten grupp rättroende som tillsammans inväntar Herrens Dag i någon hydda avskiljd från ”världen” (läs: sekt) alternativt drabbas man av panik och gör allt man kan för att inte synda i rädsla för att då bli ”lämnad kvar”. Är dessa vägar desamma som Bibeln presenterar? Inte direkt: vi har vårt missionsuppdrag, vi ska vara beredda på Herrens Dag (”var redo” återkommer ofta i NT) och vi ska sträva efter att följa Jesu bud och leva rätt, men plockar man isär delarna tappar man ju själva helheten: Jesus har räddat oss, så därför kan vi leva enligt hans bud och med glädje se fram emot den dag då vi får mötas ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12).

Det Hopp som Bibeln talar om kallar oss inte in i en passiv väntan, eller en världsfrånvändhet som får oss att strunta i skapelsen och endast se evangeliet som en gräddfil för människan upp/bort till himlen. Tvärtom talar Skriften om att förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15) och ”att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:21). Hoppet gäller skapelsen, alltså ALLT på jorden, inte bara ”själarnas frälsning”.

Det är påfallande tydligt hur de eskatologiska texterna är så fyllda med uppmaningar till ett aktivt, tjänande och kärleksfullt liv, fjärran ifrån ett förandligat tillstånd avskärmat från världen:

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Pet 4:7-10)

Vårt hopp om uppståndelsen och Guds slutliga seger manar oss att leva i Jesu efterföljelse och ger evighetsperspektiv på ägodelar, materiell trygghet och annat som lätt passiviserar oss. Därför blir det himmelska hoppet en kraftkälla för alla de som längtar efter ett fördjupat lärjungaskap här och nu och inte bara ”a pie in the sky when you die”. Och inte minst en källa till glädje: ondskan har inte sista ordet, döden är övervunnen. Det är inte för inte som kristna i förföljelsetider skattat Uppenbarelseboken högt!

”Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.” (1 Kor 15:55-57)

Är evighetsperspektivet viktigt för dig i ditt lärjungaskap? Talar kyrkan för mycket eller för lite om det himmelska hoppet idag? Dela gärna med dig/kritisera/korrigera!

Annonser

tomten är tjock.

(vi fick ett mail om att tomtebilden vi hade här innan kunde uppfattas som antisemitisk, det kunde jag själv dock inte se, men om en kan råka dra den slutsatsen är det bättre att ta bort bilden än att ha den kvar.)

så här i jule tid hoppas jag du påminner dig om vem tomten verkligen är, och samtidigt kollar in svarteskerms video till låten Tjock. Länk finns under RECORDS. God Hjul.

Samuel: Vilka är Vi?

Eftersom samtalet efter mitt förra inlägg blev långt och tog en väg jag först inte förstod tänkte jag nu bara kommentera det och lite annat. Jag och Elof hade ett samtal om Kristen Underjord och hur vi kanske borde göra om presentationen, eftersom denna sida har förändrats. Kristen Underjord är ju inte tänkt som en församling eller som ett substitut till en församling. Det är mer som ett tält där olika folk möts av olika anledningar. Så när jag nu pratar om vi handlar det om vi som kristna och inte som Kristen Underjord.

Vi och dom tänk partar man ofta om. Det tas upp ofta som ett negativt sekterism som man kan undvika. Jag menar att våran världsuppfattning behöver vi och dom tänk men att det kan vara dåligt och det kan vara bra. Det är bra när vi älskar dom, när vi gör vad vi kan för att förstå dom, när vi hela tiden undviker att dom blir dom andra. Jag tror det är viktigt att ständigt påminna sig om att leva med ögonen öppna och se vad som är runt omkring en. Förtryck orättvisor och hat händer runt omkring oss och vi måste se det för att förstå vad vi kan göra åt dom. Vi är kallade att göra det.
Då lika viktigt som att förstå vilka dom är är det att förstå vilka vi är. Och som det verkade i förra kommentars floden så är det minst lika svårt att säga. För mig tror jag det är viktigt att ha ett litet sammanhang som man kan förstå utan att för den skulle glömma bort det stora världsvida. Men jag tror att det är lättare i nära relationer första vad som församling egentligen är. En allmän kristen finn egentligen inte. Men det finns en massa specifika kristna som har en allmän kyrka. Vi är Guds folk. Det betyder att vi är kallade att visa den barmhärtige och kärleksfulle Gudens suveränitet. Detta gör vi genom att följa hans befallningar och då och då ägna oss åt onyttig tillbedjan. Men vad det innebär är ju en öppen fråga.

Jag dissade KG Hammar lite i kommentarerna. Ibland har han bra poänger men oftast drar han sitt resonemang på tok för långt, så att han i slutändan säger sjuka saker. Men det jag menade är problemet är att han tror att vi ska omdefiniera Gud. Gud ska bli personlig och relevant för oss. Den personlige Guden är inte den kristne Guden. Personlig tro är alltid underordnad Kyrkans tro och kyrkans tro är underordnad Jesus tro på Gud. Alltså om jag skulle kunna tro på Gud likt Jesus trodde på Gud så är jag en bit på väg. Därför ska jag försöka lära mig att göra det men det gör jag genom kyrkan. Kristendomen handlar ju väldigt lite om att hitta sin egen väg till Gud.

Om KG och andra vill omdefiniera Gud så finns det också ett gäng som tror att vi måste omdefiniera kyrkan. Jag tror inte att kyrkans problem är en definitions fråga utan en efterlevnads fråga. Skulle vi leva som Jesus befallde skulle vi ha mycket mer liv i kyrkan.

elof: språkförbistringen

jag blir så knäckt ibland. trött och sliten, opeppad och nedstämnd när det lätt blir oviktiga diskussioner och argument kring saker på nätet som egentligen med grundar sig på att man just diskuterar via nätet och inte har ett riktigt samtal där man möts öga mot öga, med tonlägen, kroppspråk, snabba förklaringar osv. Självklart skall man forsätta snacka via nätet ändå, men jag undrar på vilket sätt tycker ni bloggare och läsare att man skall förhindra onödiga problem?

Nu växer kristen underjord, både med läsare och med bloggare, jätte kul. Men ju större det blir desstu mer måste vi se till att det är en skön stämning och att det är konstruktivt här inne, hur gör vi det på bästa sätt tycker ni?  vilka fallgropar finns det?

(EDIT: observera att ajg inte syftar direkt på samtal som skett här på bloggen det sista, även om vi talat förbi varandra där också, utan tänker mer allmänt på situationer jag hamnat i under mina blogg och forums äventyr.)

GIVNA FÖRSLAG PÅ HUR MAN KAN KOMMENTERA:

– Kort och koncist, tänk mer på det som korta meningar och som ett vanligt samtal än långa insändare.

– är det något som bara är intressant för de två personerna som disskuterar, tänk på om det passar sig bättre att ta via mail med den personen.

-Betona; det är är min ståndpunkt/synvinkel, typ så här läser jag texterna om Jesus, snarare än lyfta fram objektiva och universella sanningar.

– va inte rädd för att va oense.

bild-9

Nej det är inte världens ekonomi som är i svajning..

En timma efter programmet på P1 hade våra totala besök nått rekord för en dag. Hittar du hit första gången pågrund av programmet? Skriv gärna en kommentar eller fråga här.

peace

Samuel: Vart kommer ni ifrån?

Jag har denna termin försökt skriva en uppsats om Pingströrelsens dopsyn. Jag tänkte det var bar att dyka ner i mitt eget sammanhang och att lära mig mer om vart jag kommer ifrån. Själv har jag inte kännt mig överkörd eller ”våldtagen” av min rörelse. Dock har jag umgåtts med många som är det och har därigenom sett hur jobbigt det kan vara. Men själv har jag alltid haft en slags kärlek till rörelsen. Kyrkan är en hora men också min mor som Augustinus lär ha sagt. Hat kärlek kallas det.

Nu den senaste tiden har jag dock blivit konfronterad av det på helt annat sätt. Dels ett samtal i taxin och sen i matrialet till uppsatsen. Denna självsäkerhet och brist på ödmjukhet. All denna jakt efter det goda som blir så sjukt fel. Det som stör mig just nu är frågan hur man föhåller sig till andra kristna. Alltså inte egentlig ekumenik utan mer om när räknas man som kristen. Min bakgrund har alltid betonat den personliga tron och att man lever efter den. När jag var blott en ungdom kunde jag på frågan om en viss person vara kristen svara: nja han är efs:are. Inte för att jag hade något emot efs:are men för att dom hade en tendens att dricka alkohol och röka eller snusa vilket hjorde mig tveksam till deras äkthet i tron. Efter att ha fått umgås med folk från fler sammahnag har jag insett att hur fel det tänkadet är och jag har många gånger konfronterat folk som tänker så.

Nu försöker jag ha en öppen syn på kyrkan. Jag kan inte avgöra vem som är kristen eller inte. Jag har svårt att se en minsta gemensamma nämnare som är fungerar. Jag är nog inte intresserad av det heller. Men samtidigt tycker jag ju att jag har rätt i min teologi(i den mån jag tycker att jag kommit i insikt) och därför kan jag tycka att kristna har fel. Jag tycker tex att Elof har en konstig dopsyn. Men vi respekterar ändå varandra som syskon i Herren.

Eftersom detta är ett blandat sammanhang så blir det intressant att ställa frågor här. Vart kommer ni ifrån? Står ni kvar eller lämnat? Varför? Vad tro ni om en värlsdvid kyrka? När kan man räkna någon annan som kristen?

Skäggens diktatur

När man kollar på Kristen Underjords läsarna och diggarna, de som är med i samtal i dessa ämnen och tankar som väcks, så är det väldigt ofta människor med skägg, eller förmågan att i alla fall få något som kan liknas vid skägg. Alla kristen underjords bloggarna just nu är skäggdugliga, det är som att det bara är folk med förmågan att få skägg har nått att säga. Som att det är ett handikapp eller i alla fall en nackdel att inte kunna växa ut ett skägg.

kort alltså, var är kvinnorna på kristen underjords bloggen?

vi är halva…