Gott Nytt År

Judarna har det, Muslimerna har det, Buddister, Taoister, Krishna hängivna har det.. ett tydligt eget nyår. Vi kristna har det egentligen också, men vi har allt för lätt tagit upp den rådande kulturens högtider och glömt våra egna. Risken med detta är samma risk som judarna ställdes inför i Babylon, nämligen att assimileras, att helt tappa bort sin identitet som ett annorlunda folk.

Tänk t.ex. vilken uppmärksamhet det skulle bli om alla kristna i sverige istället för att fira vanligt nyår (vilket jag inte ser något problem i sig att göra) skulle lägga krutet på att fira det kristna nyåret, inför första advent!

– mamma, Tom i skolan säger att han firar nyår idag, men det är ju en hel månad kvar?

– lilla vän, det beror på att dom är kristna, dem firar att det är 4 söndagar kvar tills deras Befriare föddes!

Om vi glömmer bort att fira kyrkoårets högtider och istället mer firar Imperiets, Babylons, Sveriges högtider visar vi också vad det är vi egentligen tycker är värt att fira mest. Lever vi i sveriges tid, eller i kyrkans tid?

Ordet ”advent” är egentligen från romarriket, man firade att det var en viss tid kvar innan Kejsaren hade sin födelsedag, när kristna börjar fira advent visar man ett öppet trots mot Kejsaren och Imperiets sätt att leva och se på tiden. Man firar att en kontra Kejsare föds, en annan Kyrios. Som inte sitter i palatsen, utan föds av en fattig utstött familj, av en kvinna utan heder, från en liten håla längst ut i utkanterna av Imperiet, i ett litet förföljt folk, i en skiten liten bergshåla… en sån sorts Kejsare som vi aldrig riktigt kan förstå.. men som vi behöver över allt annat.

Kyrkans tidsuppfattning är både linjär och cirkulär, kanske skulle man säga att den är spiral formad. Den är linjär för att vi ser att historien rör sig frammåt, att vi dras mot Guds ”Ny himmel, Ny jord”. Men den är cirkulär för att Kyrkan har insett att om vi inte har Jesus och Bibeln som utgångspunkt för hur vi läser historien så kommer vi missa att höjdpunkten på historien inte är nu (som vissa upplysningsfilosofer och humanister idag tycker) utan att historiens höjdpunkt var i Israel för 2000 år sedan. Beroende på vilken utgånspunkt vi har för att se på historien så kommer vi dra olika slutsatser från den. Kyrkoåret påminner oss om att tiden egentligen inte är våran, att historien inte är våran, utan att det är Gud som för historien frammåt, och vi får följa med!

Så idag vill jag säga gott nytt år till alla er som är eller vill vara en del av Jesus revolutionen, se till att festa till det rejält, personligen ska jag fira med en lung stund mitt i all stress med min fru.

Annonser

Samuel: Kan vi skriva på det här?

Lite tråkigt att skriva ett politiskt inlägg till men eftersom diskussionen blev så omfattande så verkar folk vara intresserade av det. Jag skrev att vi blir lurade av politiken och plötsligt dyker ett förslag upp som bevisar min tes.

Moderaterna vill införa ett kontrakt för asylsökande. Meningen med kontraktet är minska utanförskapet för invandrare och förvirringen med olika kulturer. Man ska bli utbildad i vad som det betyder att vara svensk och vilka värderingar man ska ha. Det här menar många är smygrasism. Jag är inte alls säker på det. Tror mer det handlar om ett ärligt försöka att homogenisera Sverige. Kom som du är bara du blir som oss. Det man vill säga är att ni får tro och tycka hur ni vill bara ni kommer fram till dessa slutsatser. Men även om förslaget nödvändigtvis inte är små rasistiskt så är ju Sverige ändå det. Problemet med utanförskapet i samhället beror ju på att vi inte bjuder in dom. Vi tycker det är skönt med segregation. Sverige har på senare tid rört åt ett mer nationalistsikt håll vilket är olyckligt. Firandet av nationaldagen som ett exempel. Det verkar som om politiker tror att nationalism ska stävja problem med segregation utanförskap och rasism. Här är ett tydligt exempel på detta.

Jag blir inte direkt förvånad över ett sådant förslag. Tycker det är ett dåligt sätt att lösa problemen på men det är inte det som får mig att skriva detta inlägg. Det jag undrar helt enkelt är hur vi som kristna ställer oss till detta? Skulle vi kunna skriva på ett samhällskontrakt? Beror det på vad som står i kontraktet eller är det bara att ett samhällskontrakt i sig är fel? Skulle vi ställa upp för asylsökande som känner att deras tro inte tillåter dom att skriva på ett sådant kontrakt?

För att själv svara på min egen undring så tycker jag att detta visar hur lurade vi är. Vi tror att det finns värderingar som staten vårdar. Värderingar som går över tro och kultur. Värderingar som bara finns utan någon slags historia eller bakgrund. Jag tycker att vi som kyrka måste ha mer självförtrroende och säga emot när samhället vill ta över. Vi måste motverka alla nationalism som förminskar kyrkan. Sånt som får oss att tro att vi ska sluta älska folka bara för att man bor eller är född på fel sida av en påhittad linje. Sånt som får oss att tro att kyrkan är underlägsen. Vi måste vara vaksamma så vi inte skriver på kontrakt där vår lojalitet blir kluven. Vi måste vara vaksamma så att vi inte bli rlurade att tro att först är man svenska sen så är man kristen. För det är det politiken vill ha. Kristna som alltid gör som dom säger.

Spara/förvalta

I liknelsen om den rike mannen som samlar sina tillgångar i lador (Luk 12:16-20), berättar Jesus om hur hans handlande leder till att Gud kallar mannen för dåre, och avslutar med orden ”så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” (Luk 12:21). Denna text och flera andra leder oss till frågan om vad som är sparande ”åt sig själv” och vad som är ett gott förvaltarskap av det som vi fått oss tilldelat. Jesus talar ju flera gånger om att hans lärjungar inte ska göra sig bekymmer, ja till och med varnar för att bekymmer kan kväva vårt liv i efterföljelse (Matt 6:25ff, Matt 13:22, Luk 21:34), och i bergspredikans välkända text kopplas bekymren ihop med jagande efter ekonomisk trygghet (mat, kläder). Det är sådant som ”hedningarna” jagar efter, och inte något för lärjungen. Är då inte ekonomiskt sparande en form av trygghet som vi lägger upp inför eventuella oförutsedda utgifter som kan komma i vägen någon gång i framtiden? Är inte detta att på egen hand göra sig bekymmer och inte lita på att vår ”himmelske fader vet att ni behöver allt detta.” (Matt 6:32).

Notera dock att Matteustexten inte bör läsas för att legitimera ett liv i passivitet och som skäl att inte arbeta; poängen ligger snarare i att ha fokus på rätt saker, att söka Guds rike och Hans rättfärdighet. Hur ska man då förhålla sig till sparande? Vi kan se från 2 Kor 8-9 hur församlingarna hjälps åt i ekonomisk hjälp till församlingen i Jerusalem som lider av svår fattigdom, och möjligen är detta ett exempel även för oss att ta fasta på: istället för att spara och lägga på hög se till att mina ekonomiska resurser inte betraktas som ”mina” utan ständigt befinner sig i rörelse till de som bättre behöver. Ett sådant sätt att leva förutsätter stor förtröstan på Gud, att han förser när så krävs. Oerhört provocerande i tider av fondsparande, pensionspremier, sparkonton och aktiespekulationer.

Är då ett ”sparlöst” sätt att leva ett ideal att sikta mot eller en grov missuppfattning av Jesu ord och NT:s texter om ekonomi? Man kan givetvis se att sparande ibland behövs; man ska vara varsam med att försöka göra lag av evangeliet. Men samtidigt: när vi sparar pengar är det nästan uteslutande för vår egen skull, få om ens någon kan ärligt erkänna att deras sparkonto finns där för att kunna ge hela rubbet vidare när behovet kommer till mötes. Vi samlar i våra lador.

Hur tänker du?

Prioriteringar?

Idag är det Antons tur att sätta första spadtaget i (under)jorden och bli en officiell del av Kristen Underjord, välkomna honom med ett fint samtal om de frågor han ställer!pict0216

”Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ‘Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'”

/Matt 28:18-20

När Jesus här beordrar lärjungarna att lära folk att hålla hans bud väcks hos mig en fråga om det trots formuleringen ”alla de bud” finns en prioritering i Jesu ord? Andra sammanhang verkar peka däråt, och vi måste också minnas att evangelierna som sammanställde Jesu undervisning inte skrevs förrän tidigast 20-30 år senare. Något som de flesta verkar överens om är att det dubbla kärleksbudet intar en särställning och en god sammanfattning av Jesu undervisning:

”Han svarade honom: ‘Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.'”

/Matt 22:37-40

Att vi inte stöter på någon utläggning om detta som en central sammanfattande formulering vare sig i Apostlagärningarna eller i breven är möjligen lite märkligt, men förmodligen var detta en så självklar grund för lärjungarna att det ansågs onödigt. I veropen över fariseerna ger Jesus oss ytterligare undervisning om vilka bud som vi bör vara extra noga med att hålla:

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra.”

/Matt 23:23

Här framställer Jesus rättvisa, barmhärtighet och trohet som det viktigaste i lagen, och som lärjungar bör dessa vara viktiga också för oss. Det råder ingen motsägelse till kärleksbudet, utan är snarare en direkt konsekvens av detta: att älska Gud och sina medmänniskor bör leda till faktisk handling.

Ibland skalas dock evangeliet ner till att endast vara ett budskap om själens frälsning att predika för alla folk, förvisso en viktig del men inte hela sanningen: evangeliet är lika mycket de goda nyheterna i liv och handling som ett Andens frälsande verk genom Jesu död och uppståndelse.

Det finns alltid en risk att prioritera vissa bud framför andra, men i de stycken som jag citerat ovan finns själva grundförutsättningarna för alla de bud som Jesus lär oss. De hjälper oss att ha blicken klar på det väsentliga och förhindrar navelskådande debatter om perifera frågor som ofta annars kan ta kraft och fokus från det väsentligaste i lärjungaskapet.

Håller du med?


Från Samuel: Saviour on capitol hill

Idag skriver Magnus Malm om det positiva med Obama, vi på Kristen Underjord är inte lika övertygade om att han eller någon annan världslig president är värd att sätta sitt hopp till. Samuel skriver nedan om hur en låt med Amerikanen Derek Webb inspirerat honom. Vad tror ni? Jesus eller Obama? Jesus och Obama? Jesus och Ceasar?

Ibland hittar man lite intressanta saker när man flummar runt på Internet. Är själv inte alls peppad på USA valet och jag tycker texten i denna låt med Derek Webb förklarar ganska bra varför. Kul med en artist som skriver om Guds rike.

you can always trust the devil or a politician
to be the devil or a politician
but beyond that friends you’d best beware
’cause at the Pentagon bar they’re an inseparable pair
and as long as the lobbyists are paying their bills
we’ll never have a savior on Capitol Hill

you can render unto Caesar everything that’s his
you can trust in his power to come to your defense
it’s the way of the world, the way of the gun
it’s the trading of an evil for a lesser one
so don’t hold your breath or your vote until
you think you’ve finally found a savior up on Capitol Hill

Visst är det även något frikyrkoslickt över musiken, inte helt såld på soundet, men jag gillade att en annan skiva från honom med liknande ämnen finns gratis på hans site Noise Trade (fair trade music). Klart bra initiativ. Finns mycket musik där.

– Samuel