Från skabbräven: Praying is easy with eyes closed

När jag var liten fick jag lära mig att när man ber ska man knäppa händerna och blunda. Anledningen var att man skulle bli mer koncentrerad och fokuserad. Visst är det lättare att koncentrera sig när man blundar. Om man inte somnar som jag brukar göra. Men det som blir ett problem här att man lätt kan få för sig att bönen handlar om något inre. Att bönen på något sett är frånkopplat från det man ser.

Skillnaden mellan att be med öppna och stängda ögon är stor. Ofta har vi en föreställning om att det finns något andligt och något verkligt och att det är separat. Det kallas i akademin för dualism. Det är väldigt lätt att tänka så, det är till och med ganska behagligt att tänka så. Det är lättare att hantera tanken att vara kristen om man tänker så. För då är att ha det rätt ställt med Gud mer en känsla än ett faktum. Om man känner Guds närvaro i bönen behöver man inte vara lika orolig för att man är en skitstövel för då har man ju ändå Gud på sin sida.

Det var nog inte förrän jag vart riktigt konfronterad med hemlöshet och rejäl fattigdom som jag insåg problemet. Jag kommer nog aldrig att glömma hur svårt det var att läsa bibel ord som:

”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”

1 Joh. 3:15-17

Har vi inte alla sett våra bröder och systrar lida men också känt hur man känner sig tvungen att stänga sitt hjärta för att överleva. Nej det är lättare att blunda när man ber så man slipper konfronteras. Så man slipper vara närvarande i den fallna världens verklighet och bara be om styrka för sin egen otillräcklighet. För jag själv kan inte göra så mycket, Gud förlåt mig.

Det är här jag förstår Guds tanke med kyrkan som bäst, precis här blir den som tydligast. Vi är inte oss själva nog. Vi är inte ensamma, och det är inte alltid positivt. Kyrkan blir som bäst vittnesbörd när folk som egentligen inte har någonting gemensamt, som egentligen tillhör helt olika samhällsgrupper, som egentligen inte vill umgås, samlas och älskar varandra Jesus style. Kyrkan ska vara den som tvingar mig att se mina syskon som just ett syskon och inte som ett hjälp objekt för att få himmelpoäng. Kyrkan ska vara den som hjälper mig att förstå varför Jesus verkligen dog, att det inte bara var mig han dog för. Kyrkan är också en helt genialisk idé om hur vi tillsammans har en helt annan styrka att hjälpa. Det kallas nymodigt och populärt för networking men har alltid funnits under termen församlingsliv. En gemenskap där det alltid finns någon som kan hjälpa.

Att be med ögonen öppna är för mig att vara närvarande i verkligheten. Det lär en att se Gud i lidandet, det utmanar en att göra det man kan, det hjälper en att inse att jag behöver en församling för att kunna leva som kristen.

”Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör”

Matt 13:14-16

Skabbräven heter Samuel pluggar teologi med Elof och har också skägg

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s