Vi utlyser ett år av att gå emot rasismen

Som alla vet ligger sverige demokraterna och andra främlingsfientliga grupper i Sverige på stark frammarch. Att rösta på ett annat parti, eller inte rösta alls löser inte detta, men att stå emot rasismen när du möter den i bloggar, tidningar, i fika rummet. När du umgås över nationalitetsgränser, när du försöker förstå en främmande kultur, detta gör mycket mot rasismen.

Men det är ganska segt.

Men eftersom jag vet att många som läser här på bloggen inte kommer rösta i årets val, och därför kommer få det ungefärliga ifrågasättandet: ”Om du inte röstar så kommer sverigedemokraterna in i riksdagen” eller ”det är ditt fel om rasisterna hamnar i toppen”. Så utlyser Kristen Underjord från och med nu ett år där vi uppmanar er alla att granska rasismen i alla dess former, ta i tu med den på allvar och ifrågasätta deras argument, kolla upp deras källor, be för dem, och säg ifrån när du hör nått rasistiskt, även om det verkar oskyldigt, osv.

Speciellt vi som inte tänker/kan rösta i nästa val. För vi har ett ansvar att visa att vi inte önskar rasismen här när vi inte kan visa det via röstningen.

fred

Elof: Gott nytt år

advent firades i romariket i väntan på en ny kejsare.

De första kristna pekar finger åt denna världens kejsare och maktmänniskor och säger ”vi firar advent för att vi väntade på Messias ankomst, och vill minnas detta revolutionära nedslag i historien.”

Eller som min vän Per Herngren igår på nyårsfesten sa: att när de första kristna kallar Jesus för Herre, gör de det för att ta ett fruktansvärt ord, något dåligt, och vänder upp och ner på det. Ungefär det samma som om vi skulle kalla Jesus för vår Atombomb.

De ni.

Gött nytt år på er i alla fall. Kungen föds snart!

Anton: viktigt om svininfluensan (och vaccinet)

(detta är del 1/6, man får klicka sig vidare!)

elof: andens frukter

Ett sammanhang må de så kalla sig karismatiskt eller ej, där man hävdar att den helige Ande är i görningen måste också präglas av Andens frukter. En verksamhet utan dessa frukter är inte Andens verk. Det räcker inte med att tecken och under sker. Bibeln säger ju till och med att även andra kan utföra sådant för att försöka bedra oss.

Det verkar som att där karismatiken, andens gåvor är verksamma, och där Andens frukter finns, där är det sunt att vara, men saknas frukterna, då är nog kanske inte trädet moget för skörd ännu och bör så varken hypas, lyftas fram som förebild eller liknande.

Det är ingen hemlighet att jag är lite halvbitter på många karismatiska sammanhang och uttryck, samtidigt som jag är oerhört tacksam för allt jag fått i både undervisning, hjälp till överlåtelse och även upplevelser av Gud.

Men jag längtar efter en sund, jordnära Andens verksamhet, i mitt liv. Jag saknar det.

Jag försöker ha en helhetssyn på detta med Guds rike, men det är svårt.

Så jag får väll helt enkelt be den helige Ande att komma.

Så får vi se.

Men hypa inget sammanhang om inte Andens frukter finns där, det tror jag är ett av de viktigaste stegen mot en sund karismatik.

anton: en uppoffrande efterföljelse?

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 16:24-25)

I den senaste tidens möten med olika gestalter i kyrkohistorien har det slagit mig att många av dem som vi idag citerar och ser upp till har detta gemensamt: de har tackat nej till något (karriär, egendom, familj, respekt, titlar, maktpositioner etc.) för att helhjärtat ägna sig åt att bli Gudsälskare och Jesusefterföljare. För egen del, och som jag uppfattar mycket av det som kyrkan nu predikar, finns alltför ofta en idé om att kunna leva ungefär som alla andra och bara lägga till efterföljelsen som en form av plusmeny. Att följa Jesus blir då ett tillval som förvisso inkluderar nya praktiker (bön, gudstjänstliv, generositet bl.a.) men som inte kräver att jag lämnar något av det jag hittills har eller gör. Att som en del av efterföljelsen medvetet välja bort saker ses på med viss skepsis, och askes är något vi gärna undviker (för vi är ju frälsta av ”nåd allena”!).

För den som vill leva Jesuslivet bör dock askes (i ordets egentliga betydelse: övning) vara en självklarhet, och i detta ingår att inte bara säga ”ja” till Jesu utmaningar och kärlek utan också ”nej” till sånt som hindrar oss på vägen. Således kan det innebära att jag istället för en timmes slösurfande på kvällen tar tid i bön, Bibelläsning eller ringer en vän som behöver uppmuntran. Det kan innebära att jag någon gång säger nej till mat i en solidarisk handling med de miljarder bröder och systrar som svälter varje dag.

Givetvis innebär uppoffring olika för olika människor, men det viktiga här är att se att livet som lärjunge inte innebär att vi får ytterligare aktiviteter att lägga in i schemat där vi kan fortsätta leva som vanligt; efterföljelsen är snarare grunden för vårt övriga liv. Här har församlingen en viktig roll: den kristna gemenskapen hjälper oss att ta steg i uppoffring och delande av våra tillgångar. Det är i alla fall så Jesus tänkte att det skulle fungera:

Jesus svarade: ”Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen. (Mark 10:29-30)

I församlingen får vi en ny familj, och vart vi än kommer i världen finns kristna bröder och systrar som öppnar sina hem. Därför kan vi frimodigt, när vi upplever att Jesus utmanar oss till det, offra delar av vår bekvämlighet/egendom/tid/trygghet, och ”mista vårt liv” för Jesu skull.

Hur tänker du?