Tja! Ny skribent igen. Alice är namnet, 20 år är åldern, studier är den officiella sysselsättningen och Jesus är Herren. Underjorden började locka mig mot den svarta vägen för några år sedan och det faktum att jag nu får vara skribent här på bloggen gör mig väldigt glad.
Jag tänker mycket på motstånd och på hur vi som kristna ska praktisera motstånd. Att det behövs människor som ställer sig upp mot världens skit är det ingrn tvekan om. Vi behöver höja våra röster och skrika, vi behöver våga presentera ett alternativ.
Det är lätt att skrika slagord och vara rak mot dem en inte känner men det är jobbigt när vi plötsligt står öga mot öga med gamla vänner och tjafsar. Just nu har jag en lång facebook diskussion med en vän om att vara kristen och nationalist. Min vän och jag har verkligen olika åsikter och jag blir arg och ledsen när vi inte förstår varandra.
Mitt i detta dök en intressant sak upp. I vår diskussion kan jag inte bortse från det faktum att vi är vänner och bröta på med vilka argument som helst. Jag tycker för mycket om min vän för att göra något sånt eftersom jag antagligen skulle såra hen då. Först tyckte jag det var hämmande, jag kunde inte gräva en skyttegrav och öppna verbal död-köttar-eld mot min kompis.
Det kanske låter mjäkigt av mig att vara diplomatisk i en sån här diskussion men jag tror att vi vinner på att se våra meningsmotståndare som vänner. Att det kanske är vad Jesus menade när han sa att vi ska ”älska våra fiender och be för dem som förföljer oss”. Att älska the local smygrasist, vapendealer eller – håll i dreadsen nu – polis* är inte att acceptera ondska, det ger inger snarare en starkare längtan att bekämpa onskan. Vi vill ju liksom inte att våra vänner ska vara onda. Att min meningsmotståndare också är min vän hindrar mig från att verbalt puncha hen i ansiktet eller mejja ner hen med skarpslipade argument. Istället måste jag anstränga mig för att vi ska kunna mötas, förstå varandras perspektiv och hjälpa varandra vidare i tanken.
”Know your enemy” heter det. Förstår vi hur våra ”fiender” tänker, förstår vi vad är rädda för och vilka deras intentioner egentligen är så hjälper det oss att bli mindre dömande och vi får en bättre chans presentera alternativa lösningar för dem.
Sen är det klar att vi måste ha guts att säga emot och markera tydligt när vi inte håller med. Även om det kostar en vänskap. Att ärligt leende kunna säga som bandet Psalters:
”Come on patriots – you can bring your flags,
we’re washin’ feets and need some rags
Cops & soldiers you can come too -
lay down your guns & c’mon thru”
Peace! /Alice
* Detta resonemang rör sig på indivisnivå. På en strukturell nivå så tror jag vårt motstånd lär se annorlunda ut. Poliskåren som institution rymmer exempelvis inte mycket gott. Men pilatara.. banne mig de måste älskas sönder.
